– I mitt konstnärskap arbetar jag med rum, kropp, plats och material och hur de är sammankopplade med varandra. Att arbeta med den typen av offentlighet som en tunnelbanestation är passar mitt konstnärskap utmärkt, det är ett rum för alla, säger konstnären.
Mellan diagonala lister i mässing hälls en grönpigmenterad massa ur skottkärror. Massan består av cement och stenkross. När den härdat och slipats blir den ett hårt och blankt terrazzogolv som resenärerna sätter fötterna på när de kliver av och på tågen. Här nere på plattformen inspekterar Åsa Jungnelius sitt verk Snäckan.
– Vi har jobbat med det här i tio år. Att följa processen när gestaltningen tar form är ju otroligt viktigt. Det handlar om att stämma av detaljer, materialval och färgvalörer, säger hon.



Ett verk som hänger samman
Det är nu november 2025 och senast Åsa Jungnelius gjorde ett platsbesök i Hagastaden var i juni månad.
– Det händer saker på vägen som man måste titta på i det fysiska materialet. För mig är det att förstå rumsligheterna, det är otroligt viktigt att komma ner och uppleva rummen fysiskt.


Åsa Jungnelius ser hela stationen som ett verk som hänger samman. Ett rum med olika beståndsdelar. Att stationen skulle utformas som en snäcka var en idé som kom nästan av sig själv.
”Snäckan är en hyllning till moderskapet”
– Det ligger nära mitt konstnärskap i övrigt. Det var väldigt naturligt för mig att relatera till det monumentala hålrummet som en tunnelbanestation redan utgör och göra den ofantliga platsen som en hyllning till moderskapet. Det blir som en stor snäcka som vi alla träder in i.
I biljetthallen under Karolinska sjukhuset kommer resenärerna mötas av matta rosa kulörer – på kaklet på väggarna, ventilationsrören och spärrarna. På väg ner ska resenärerna färdas genom kristallgrottan.


Längst in på plattformen placeras skulpturen Pärlan, Snäckans universum och mittpunkt.
– När man gått in i Snäckan möts man av ett regnbågsskimmer uppbyggt av olika glasplattor på väggarna. Det är en dramaturgi i materialval och färgsättning. Om du tittar på en snäcka och hur den är utformad har den en pärlemorskimrande insida i olika rosa och orange toner och utsidan är skrovlig. Det ska kännas som att man omfamnas och glider ner i den här snäckan. I ena änden har den en regnbågsfärgad skimring i matt. Sedan blankt, och sedan skiftar det igen. Det som är magnifikt är kristallgrottan, det är så otroligt stora rumsvolymer.
Är det svårt att få ihop allt till en helhet?
– Det är ett samarbete med en massa människor involverade och väldigt nära arkitekterna på &Rundquist. Men vi har aldrig avvikit från idén att det är en snäcka vi gör.

