Stationer med snabbhissar

Tunnelbanan är till för alla. Även om du har med dig barnvagn eller hör och ser dåligt ska du kunna åka tryggt.  Flera perspektiv vägs in i den omfattande planering som gjorts för de nya stationerna.  Vi har till exempel hämtat information och erfarenhet från andra aktörer, som sjukhus, tunnelbanestationer i andra länder och höga byggnader.  

Många experter är involverade i planeringen och projekteringen av stationerna: akustiker, ljusdesigners, tillgänglighetskunniga, arkitekter, hissprojektörer, experter inom orienterbarhet, brand- och utrymningssakkunniga, installatörer och teleprojektörer. Varje del av resan har tänkts igenom för att passa olika behov och situationer. 

Hissarna som ska användas vid de nya tunnelbanestationerna är så kallade högkapacitetshissar. Denna typ av hissar används idag i bland annat högre byggnader och på sjukhus. Det ställs många krav på sådana här hissar, bland annat att de ska kunna användas vid utrymning.

Samtliga hissar är, precis som i dagens tunnelbana, samlade nära spärrlinjen. Stationerna är alltid bemannade med personal i biljettkuren, som har uppsikt över hissarna. Antalet hissar på de nya stationerna varierar från fem till åtta.  Minst två av hissarna kommer alltid att stå vid biljetthallen eller plattformen när du kommer med tåget. För att undvika trängsel och för att hitta rätt finns digitala skärmar som visar realtidsinformation om var du ska vänta och vilken hiss du ska kliva på.

Hissarna är automatiserade och går upp och ned utan knapptryck. Ett antal sekunder efter öppning stängs dörrarna. Samtliga hissar kommer att ha anpassad ljudnivå och ljussättning för ökad komfort.  

Glasdörrar gör att du ser in och ut i hissen när du kliver av och på. Alla sidor i hissarna är dock inte av glas, för att den som kan reagera på flimmer ska ha minst två väggar att fästa blicken på. Ett par hissar kommer att vara tillåtna att resa i med djur. Högkapacitetshissarna går nästan dubbelt så fort som “vanliga” hissar – men inte så snabbt att det blir obehagligt. Hastigheten är den samma som på vissa nybyggda sjukhus. Restiden i hissarna varierar mellan 15 och 40 sekunder, beroende på station. Under rusningstid kan du behöva vänta på hissen i upp till en minut.

Det är mycket ovanligt med bränder i tunnelbanan. Utrymning på grund av brand och där räddningstjänst behöver tillkallas sker 1–2 gånger per år i hela Stockholms tunnelbana. Den vanligaste orsaken är brand i papperskorgar. 

Det läggs ner mycket arbete på att förebygga brand. Det handlar om allt från materialval till sprinklers och hur stationerna är planerade i flera olika brandceller, så att en eventuell brand och rök inte sprider sig. 

I planeringen av nya tunnelbanan har forskning och studier gjorts för att resenärerna ska känna sig trygga med att använda hissarna även vid utrymning, eftersom hissarna är utrymningshissar och den snabbaste vägen ut. Om en station behöver utrymmas kommer det att finnas både talad och visuell information som vägleder resenären, både i hissarna och på resten av stationen. Vid utrymning tillåts fler personer i hissarna.

Det är många som tycker att tanken på att resa ensam sent på kvällen till eller från en station med bara hiss är obehaglig. För att minska känslan av otrygghet både dag- och kvällstid kan det här vara bra att veta:

• Stationerna är alltid bemannade i biljettkuren och hissarna är placerade så att spärrvakten i har uppsikt över hissarna. 
• Stationer, hissar och plattformar är kameraövervakade och alla händelser spelas in. 
• I hissarna finns möjlighet till tvåvägskommunikation. 
• Hissdörrarna är genomskinliga och resenären ser vilka som befinner sig i hissen och hur det ser ut vid avstigning. 
• Stationerna är väl upplysta och planerade så att resenären ska ha en god överblick, utan dolda hörn till exempel. Hissarna är utrustade med larmknapp, nödtelefon och reservkraftaggregat.
• Inget nödstopp finns i hissarna. 

Det är så här man bygger hissar i höga hus idag. Det är inget som skiljer tunnelbanehissarna från andra nybyggda hissar med hög kapacitet.  Vi samverkar också med kommunerna där tunnelbanan byggs om hur miljöerna kring stationerna ska göras trygga.

I utformningen av stationerna har information och synpunkter hämtats från referensgrupper. Sakkunniga inom tillgänglighet och orienterbarhet för olika grupper har aktivt varit med i arbetet. 

Bland annat finns det så kallade prator, det vill säga en röst som läser upp informationen. Det finns också en taktil karta och ledstråk i golvet. Kontraster finns för att stärka synligheten på viktiga platser.